De allra första delarna av något mycket längre. Till Ylva som nappade på idén. Det som för en del är en förbannelse, kan för andra vara en välsignelse. Allt beror på berättarens och lyssnarens perspektiv. Vår berättelse börjar i en lycklig barndom, med en stor och varm familj i ett ombonat hem och med en djup skog full av underverk utanför dörren.
Hon är åtta år just den här dagen. Det är vår, sommaren står på tröskeln. Men än så länge är mornarna kalla och nätterna kan ibland bära frost. Hon har sin varma pälsfodrade kappa på sig när hon på lyckliga fötter springer in i sin egen sagovärld. Den ligger mellan trädens stammar, under grenar och bakom den stora stenen. Djupt där inne finns en förbjuden mosse och bakom den det allra största underverket av dem alla. Under en rotvälta finns ett rävgryt, och i grytet finns det fyra små och lurviga ungar. Den sista biten fram till utsiktsplatsen ålar hon på mage, så tyst som bara en åttaåring kan. Hon har fullt fokus på den lilla familjen framför henne. Ungarna ramlar runt, över och under varandra. Rävhonan tittar trött på dem. Ibland ramlar de över henne med, eller biter i hennes öron och svans.
0 Kommentarer
He told me to "cut, cut, cut and cut, because when you do it's all so beautiful and poetic", and I looked at his hands, all distorted and maimed, and I cried. Thus he entered and left my life, but the image of those dark as night eyes did not.
Sometime after this I left, I just couldn't do it anymore. I couldn't face all those dreams and nightmares, so I ran. But you can't run from humanity, it will always catch up with you. And so it did, and here I am. Yes, I look a bit frayed. That's because I am. I stayed in the woods for a long time, and by this I mean more than ten years. I was perfectly happy, I was at rest. Those eyes still watched me, but they couldn't see my soul anymore. No, I didn't do this on purpose. I really didn't want to leave. So, do you want me to tell the story, or do you want to go on asking questions. I thought so, then you need to stop asking me irrelevant things and leave me to it. It actually does start with those eyes though. No, I don't really want to be here. But somebody had to do that, and you all know it. It wasn't pleasant for anyone. Not for me, not for them. But once you see those kind of eyes you know. And that's that. is a bear chasing you through the woods
twigs slapping your face ripping the skin off your cheeks fingers clawing at the raw surface of the rock as you climb familiar pattern of your bedroom wallpaper before your eyes as his great muzzle hits your ribs over and over and over tears running hot Och som vanligt så lämnade orden honom, de dunstade i hans önskan att säga allt det där som han tänkt. De vred sig som ormar i munnen och ut kom inte det som fanns, ut kom ingenting. Så han tittade bortåt, ögonen glansiga. Du tror att jag är tom, att mina tankar inte finns.
Och han älskade henne, hur hon rörde sig som vassen i sommarbrisen. Att hennes händer alltid försiktigt snuddade vid det vackra. Hennes röst som var som en sång, en sång om hur världen borde vara och all den kärlek som fanns där. Och hon såg på honom, med en fråga i ögonen. Han kunde inte svara, varken nu eller sen. Aldrig någonsin. Hon gick, han stod kvar. Som en sten, orörlig och vittrande. Och. Två trappor upp i en trasig hiss
dansade änglarna. De snurrade runt sig själva långsam, långsamt. Händer som varsamt fångade, bar. Och ljuset som föll. Deras ögon såg bortom gallren, stentrapporna och korridorerna. Allt ljudet. Alla andra. Evigheten höll dem. "Jag vill åka hem" sa hon lite tyst. "Mina öron gör ont och jag är trött."
"Bara en liten stund till" kontrade den mörklockige unge mannen. Han pratade med henne, men blicken var fäst någonstans längre bort i rummet. "Vi har ju roligt, alla vi känner är här." Hon vred lite på sig. Den nya klänningen kändes stram över bröstet och linningen på strumpbyxorna skar in i midjan. "Jag känner inte någon som är här" svarade hon, kanske lite kort i tonen. "Alla som jag känner gick härifrån för flera timmar sedan. Jag vet inte ens vilka de här människorna är!" Äntligen vände han sig mot henne. Med en lätt knyck i nacken svepte han luggen ur ögonen. "Vad pratar du om?" Han log mot henne. "Alla här är ju våra vänner. Du vet ju precis vilka alla är!" Hon krympte lite under hans blick. "Nej, det gör jag inte!" Varför sa han så? Hon hade faktiskt inte någon aning om vilka de här människorna var. Jag är nog inte världens trevligaste människa, eller människa och människa. Jag har ett hjärta, en hjärna, en kropp och kanske en själ. Precis samma sak som alla ni hävdar att ni har. Person är lättare att säga, jag är inte världens trevligaste person.
Fast ni skulle kanske kalla mig för något annat om ni visste vem jag var, på insidan. Utsidan är förvillande lik era utsidor. Och ja, om man öppnade ett hål rakt in i min mage skulle det nog se exakt likadant ut som i era. Tarmar och fett, muskler och blod. Organ, helt enkelt. Ibland tittar jag länge på er utan att ni märker något. Jag försöker att hitta det där som gör att ni är ni. Hur ni rör på era händer när ni pratar, hur era ansikten förändras beroende på vem ni vänder dem mot. Men det är svårt att hitta ett mönster. Precis som alla ni har jag en mamma, någon som en gång såg till att jag hamnade i den här världen. Hon var vacker och god, på många sätt. Jag var inte den jag är idag och visste inte bättre, det är allt jag har att säga om det. Jag är lik min mamma, på utsidan. Insidan har jag ärvt av min far, om man nu kan kalla honom för det. Det han gav mig var det som gjorde att jag står här idag, utanför ditt fönster, med hjärtat i halsgropen. Men jag har lärt mig, jag försöker att bättra mig, så du kan andas i lugn och ro när du sover. Glaset i rutan immar inte, det gör det aldrig, annars hade jag skrivit ett meddelande till dig. Jag hade skrivit om hur stor min kärlek är och hur hårt mitt hjärta slår, ibland, när jag ser dig. För jag älskar er, allihop, det gör jag. Ni lever så snabbt, era hjärtan som ett surr. Ena dagen är ni här och nästa dag är ni någon annanstans. Ibland blir min kärlek för stark och allt jag har lärt mig försvinner i natten, då blir jag som han. Men det händer inte så ofta, längre. Hur mycket jag än försöker så glider ni mig ur händerna, hur hårt jag än håller. Ni försvinner någon annanstans, som aska i regnet. Du vänder dig i sömnen, ditt vita hår faller ned över ditt ansikte. Igår hade det samma färg som honung. Mina händer lämnar inga spår när jag varsamt lägger dem mot rutan. En liten stund till kan jag stå här, sedan måste jag gå. Är du kvar när jag kommer imorgon? |
Jempan
Både prosa och lyrik Arkiv
Oktober 2017
Categories |