"Jag vill åka hem" sa hon lite tyst. "Mina öron gör ont och jag är trött."
"Bara en liten stund till" kontrade den mörklockige unge mannen. Han pratade med henne, men blicken var fäst någonstans längre bort i rummet. "Vi har ju roligt, alla vi känner är här." Hon vred lite på sig. Den nya klänningen kändes stram över bröstet och linningen på strumpbyxorna skar in i midjan. "Jag känner inte någon som är här" svarade hon, kanske lite kort i tonen. "Alla som jag känner gick härifrån för flera timmar sedan. Jag vet inte ens vilka de här människorna är!" Äntligen vände han sig mot henne. Med en lätt knyck i nacken svepte han luggen ur ögonen. "Vad pratar du om?" Han log mot henne. "Alla här är ju våra vänner. Du vet ju precis vilka alla är!" Hon krympte lite under hans blick. "Nej, det gör jag inte!" Varför sa han så? Hon hade faktiskt inte någon aning om vilka de här människorna var.
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Jempan
Både prosa och lyrik Arkiv
Oktober 2017
Categories |