regnvåta trottoarer
sprider värme genom handen du höll i det varma morgonljuset kryper skuggorna nära slukar hjärtat i sin gravitation du böjde dig du föll du försvann bakom masken minnet av dina händer bränner huden slukar tårarna lämnar mig ensam svept i nattens vingar faller jag det finns en tid och en plats för allt men när platsen är ord och tiden är en kausalitet av dem Var är jag då? när minnet blir något som ännu inte hänt vem är jag då nu eller senare lilla hjärtat föll skrubbade sina knän spräckte den skälvande läppen jag föll på eget grepp motståndaren var starkare och svagare var allt som också är jag varje vinst lämnar spår som näsblodet på kudden som skärvorna av glas mellan lakanet och täcket natten ger ingen ro så ser jag henne min fiende jag kysser hennes trötta anlete jag håller hennes utmärglade form jag samlar de slitna ögonen i mina jag måste ge upp jag måste hålla om mig jag måste älska mig jag inte dig jag lilla hjärtat fladdrar oroligt i natten ser sig omkring känner tyngden av världen lilla hjärtat rullar ihop sig tvättar pälsen lilla hjärtat går till ro
1 Kommentar
|
Jempan
Både prosa och lyrik Arkiv
Oktober 2017
Categories |