Ville bara rasa
I evighet Som att falla genom natten. Övervägde aldrig Hjärtat Vägde över I den plötsliga stillheten I frånvaron Är jag fri Du kan inte skära Mig Inte forma Mig Jag är Utan mallar
0 Kommentarer
Övning i att bara betrakta, inte tolka (konstigt att skriva om något man kan se på riktigt)24/2/2017 De står på den mörka trottoaren. Han är helt klädd i svart, det mässingsfärgade håret är kortklippt och välkammat. Han har händerna nedkörda i fickorna och det leende ansiktet böjt mot kvinnan framför honom. Hon står vikt framåt och skrattar. Hennes axel snuddar hans bröstkorg, ärmarna på den röda koftan hänger löst från hennes axlar och ned över händerna. Han lutar pannan mot hennes, den raka näsan mot hennes kind. De mörka lockarna i hennes lugg ser ut som en skugga mot hans röda hår.
Hon tar ett andetag, leendet försvinner från hennes ansikte samtidigt som hon rätar upp sin kropp och vrider ansiktet mot hans. Långsamt trycker hon sina läppar mot hans. Båda två stannar upp i ett par sekunder. När hon försiktigt tar sin mun från hans följer han henne innan deras läppar åter skiljs från varandra. Hans ögon är slutna, ett litet leende rör sig över hans mun. Hennes ögon är fästa vid hans slutna, ansiktet är allvarligt. Han öppnar långsamt ögonen med blicken fäst vid hennes läppar, ett kort ögonblick ser han allvarlig ut. Sedan möter hans ögon hennes och de ler mot varandra. I ögonblicket kände jag
hur den sista smulan av mitt hjärta, brann. Brann som en meteor. Kallt och långt från någon Kvar blev ett tomrum, en lättnad, nästan som frid. Fri från den eviga pulsen, tystnad. Skar av den sista tråd som band min värft vid stolen. Jag är bara tyg i vinden. Du går med korta steg, en fjäder under kontroll. Ögonen har samma färg som himlen under vintern. Du skrattar varmt och eftertänksamt, lite tyst och riktat inåt
Du är så ljus att man nästan ser igenom dig, ändå så mycket mer påtaglig än allt annat i rummet. Du lyssnar mjukt, det går inte att säga det på något annat sätt. Men det som verkligen färgar dig, som värme i mig, är att du ser. Du ser oss alla, genom skuggorna jag sveper mig i, utan att värdera. Och därför måste jag hålla mig undan. Svarta hål slukar allt, även ljus, och jag behöver att du lyser. Som du slår
i evighet, för alltid. Söker nya stränder eller nya famnar. Alltid på väg, aldrig framme. Sträcker dig mot bergen i fjärran och sedan ut i det djupaste djup. Jag har ju tränats för det här, jag har gjort det här förr. Att sätta tryckförband, att höja den skadade kroppsdelen. Jag vet vad som gäller, håll trycket, ring ambulansen och tala lugnt med den som är skadad. Håll noggrann uppsikt efter tecken på chock, undvik kollaps.
Men när jag kommer in i det kalla ljuset i badrummet så är det du som ligger på golvet. Det karmosinröda över hela handfatet och väggen är du. De ojämna och rosslande andetagen här inne är din själ som försöker kämpa sig iväg. Knäfaller, mer av tyngden som plötsligt ligger över mitt hjärta än av medveten tanke. Dina ögonlock fladdrar. Greppar dina handleder i det som jag hittills alltid trott var mina starka händer medans du rinner iväg mellan mina fingrar. Minnet av mina händer på din hud, dina jämna andetag i min nacke när natten höll oss. Det känns som att jag står bredvid, som om ingenting längre är på riktigt. Det här är en scen och ljuset är blått och skarpt. En stöt går genom hela min kropp och jag skriker. Skriker allt vad jag kan och håller hårt ihop ditt sargade skinn. Tunga steg i hallen utanför, röster och någon annan som är bättre lämpad än jag samlar ihop det som är du. Fångar din undflyende själ i din kropps trötta kärl. Mitt hjärta slår som ditt och tiden bromsar, sladdar men kan aldrig vända, aldrig stanna. Thinking back,
what I remember of you are nose bleeds and temper tantrums and the image of your body, sailing ever so gently through the air. No signs of the trauma that was to your head and heart and all those crushed bones. Just all that graceful and strong and light that was you, flying like the angel you became. I fell through
the tired cracks of my mind yesterday darkness was allowed an entryway doors unlocked woke up with a bruised soul and puffy eyes Vinterns sista hjärtslag går i stova
Vårens unga puls har inga slag Himlar liksom ögonen klara Solen skiner strålar utav glas Skuggor ligger djupa mellan träden Knoppar drömmer liv och blad Isen håller vattnets många vågor Bäcken porlar stumt till i vår En bra dag ringer inte klockan när det är dags, kaffefiltret hamnar snett och koppen blir full av sump. På bussen har någon satt fast ett tuggummi under sätet som fastnar på byxorna.
Det är februari och snön är död och grå längst gatorna som leder till jobbet. Tiden passerar som alla andra dagar. På vägen hem kommer insikten om att vantarna blev kvar på tåget i morse. Kvart över sju kommer du med ditt sneda leende och lätta skratt. Världen stannar upp. |
Jempan
Både prosa och lyrik Arkiv
Oktober 2017
Categories |