Du går med korta steg, en fjäder under kontroll. Ögonen har samma färg som himlen under vintern. Du skrattar varmt och eftertänksamt, lite tyst och riktat inåt
Du är så ljus att man nästan ser igenom dig, ändå så mycket mer påtaglig än allt annat i rummet. Du lyssnar mjukt, det går inte att säga det på något annat sätt. Men det som verkligen färgar dig, som värme i mig, är att du ser. Du ser oss alla, genom skuggorna jag sveper mig i, utan att värdera. Och därför måste jag hålla mig undan. Svarta hål slukar allt, även ljus, och jag behöver att du lyser.
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Jempan
Både prosa och lyrik Arkiv
Oktober 2017
Categories |