I ögonblicket kände jag
hur den sista smulan av mitt hjärta, brann. Brann som en meteor. Kallt och långt från någon Kvar blev ett tomrum, en lättnad, nästan som frid. Fri från den eviga pulsen, tystnad. Skar av den sista tråd som band min värft vid stolen. Jag är bara tyg i vinden.
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Jempan
Både prosa och lyrik Arkiv
Oktober 2017
Categories |