Jag har ju tränats för det här, jag har gjort det här förr. Att sätta tryckförband, att höja den skadade kroppsdelen. Jag vet vad som gäller, håll trycket, ring ambulansen och tala lugnt med den som är skadad. Håll noggrann uppsikt efter tecken på chock, undvik kollaps.
Men när jag kommer in i det kalla ljuset i badrummet så är det du som ligger på golvet. Det karmosinröda över hela handfatet och väggen är du. De ojämna och rosslande andetagen här inne är din själ som försöker kämpa sig iväg. Knäfaller, mer av tyngden som plötsligt ligger över mitt hjärta än av medveten tanke. Dina ögonlock fladdrar. Greppar dina handleder i det som jag hittills alltid trott var mina starka händer medans du rinner iväg mellan mina fingrar. Minnet av mina händer på din hud, dina jämna andetag i min nacke när natten höll oss. Det känns som att jag står bredvid, som om ingenting längre är på riktigt. Det här är en scen och ljuset är blått och skarpt. En stöt går genom hela min kropp och jag skriker. Skriker allt vad jag kan och håller hårt ihop ditt sargade skinn. Tunga steg i hallen utanför, röster och någon annan som är bättre lämpad än jag samlar ihop det som är du. Fångar din undflyende själ i din kropps trötta kärl. Mitt hjärta slår som ditt och tiden bromsar, sladdar men kan aldrig vända, aldrig stanna.
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Jempan
Både prosa och lyrik Arkiv
Oktober 2017
Categories |