Och som vanligt så lämnade orden honom, de dunstade i hans önskan att säga allt det där som han tänkt. De vred sig som ormar i munnen och ut kom inte det som fanns, ut kom ingenting. Så han tittade bortåt, ögonen glansiga. Du tror att jag är tom, att mina tankar inte finns.
Och han älskade henne, hur hon rörde sig som vassen i sommarbrisen. Att hennes händer alltid försiktigt snuddade vid det vackra. Hennes röst som var som en sång, en sång om hur världen borde vara och all den kärlek som fanns där. Och hon såg på honom, med en fråga i ögonen. Han kunde inte svara, varken nu eller sen. Aldrig någonsin. Hon gick, han stod kvar. Som en sten, orörlig och vittrande. Och.
2 Kommentarer
Micaela ?
27/11/2016 23:22:48
Fint Jenny...😍
Svara
Jempan
28/11/2016 18:48:05
Här är det kortisar och en del av det som kan kallas för poesi kanske?
Svara
Lämna ett svar. |
Jempan
Både prosa och lyrik Arkiv
Oktober 2017
Categories |