Jag är nog inte världens trevligaste människa, eller människa och människa. Jag har ett hjärta, en hjärna, en kropp och kanske en själ. Precis samma sak som alla ni hävdar att ni har. Person är lättare att säga, jag är inte världens trevligaste person.
Fast ni skulle kanske kalla mig för något annat om ni visste vem jag var, på insidan. Utsidan är förvillande lik era utsidor. Och ja, om man öppnade ett hål rakt in i min mage skulle det nog se exakt likadant ut som i era. Tarmar och fett, muskler och blod. Organ, helt enkelt. Ibland tittar jag länge på er utan att ni märker något. Jag försöker att hitta det där som gör att ni är ni. Hur ni rör på era händer när ni pratar, hur era ansikten förändras beroende på vem ni vänder dem mot. Men det är svårt att hitta ett mönster. Precis som alla ni har jag en mamma, någon som en gång såg till att jag hamnade i den här världen. Hon var vacker och god, på många sätt. Jag var inte den jag är idag och visste inte bättre, det är allt jag har att säga om det. Jag är lik min mamma, på utsidan. Insidan har jag ärvt av min far, om man nu kan kalla honom för det. Det han gav mig var det som gjorde att jag står här idag, utanför ditt fönster, med hjärtat i halsgropen. Men jag har lärt mig, jag försöker att bättra mig, så du kan andas i lugn och ro när du sover. Glaset i rutan immar inte, det gör det aldrig, annars hade jag skrivit ett meddelande till dig. Jag hade skrivit om hur stor min kärlek är och hur hårt mitt hjärta slår, ibland, när jag ser dig. För jag älskar er, allihop, det gör jag. Ni lever så snabbt, era hjärtan som ett surr. Ena dagen är ni här och nästa dag är ni någon annanstans. Ibland blir min kärlek för stark och allt jag har lärt mig försvinner i natten, då blir jag som han. Men det händer inte så ofta, längre. Hur mycket jag än försöker så glider ni mig ur händerna, hur hårt jag än håller. Ni försvinner någon annanstans, som aska i regnet. Du vänder dig i sömnen, ditt vita hår faller ned över ditt ansikte. Igår hade det samma färg som honung. Mina händer lämnar inga spår när jag varsamt lägger dem mot rutan. En liten stund till kan jag stå här, sedan måste jag gå. Är du kvar när jag kommer imorgon?
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Jempan
Både prosa och lyrik Arkiv
Oktober 2017
Categories |