”Men kan man verkligen säga att det ena ger det andra, att de hänger ihop?” Han tittar förvirrat på mig genom de immiga glasögonen.
”Tio sekunder!” Han försvinner under ytan igen. Jag tar ett andetag, sänker ned kroppen under vattnet och sparkar ifrån. För mig är det meditation, att andas på takt och vara viktlös. Inte utan tyngd. Man kan inte vara utan tyngd. Fast samtidigt kan en del som borde vara lätta ha så mycket tyngd. Som Nelson Mandela. Jag klappar handen i kaklet och väntar in honom. På fjärde längden passerade jag honom med ganska mycket fart. ”Vad menar du med hänger ihop?” flåsar han fram fem sekunder senare. ”Att alla våra nya sätt att mäta tid så exakt gör att vi upplever den så kort?” ”Du är fan helt störd!” han glider iväg. Bröstsim, konstaterar jag. Någon som har lite dåligt flås? Bara för att han är dum i hela huvudet så behöver ju inte jag vara det. Men ändå, så mest för att visa att jag fan kan, så simmar jag om honom innan första vändningen. Sjutaktsandning, din jävel. Långsamt går jag tillbaka till tyngd i huvudet. Finns det någon själslig motsvarighet till gravitation? Jag har träffat många olika människor, en del med mycket makt. Men bara två av dem har gett mig den där känslan av tyngd, att de drog in människor i sin omloppsbana. Jag tittar på tidtagaruret på väggen. Han ligger nästan tolv sekunder efter mig nu och hänger sig flåsande över bassängkanten när han väl kommer fram. ”Som nu.” Han glor surt på mig. ”Känner inte du att tidens känns kortare nu när man mäter tiden mot den där jämfört när man har huvudet under vattnet?” Jag pekar på klockan på väggen. Han pillar med något bakom fenorna, sedan tittar han upp. Glor rakt på mig. ”Jag har vattentät pulsklocka!” Han häver sig upp ur bassängen och stampar ilsket bort mot omklädningsrummen. Jag sänker mitt huvud under ytan, ser på alla sprattlande ben och tänker på Hédi Fried och Nelson Mandela. På avtrycken deras tyngd har lämnat i mitt liv.
1 Kommentar
|
Jempan
Både prosa och lyrik Arkiv
Oktober 2017
Categories |