Hon visste ju precis hur det skulle vara. Han skulle vara lite längre än henne, bara sådär lagom så att hon kunde luta pannan mot hans hals när de höll om varandra. Han skulle dessutom alltid vara lagom skäggig, inte slätrakad men samtidigt inte något tomteskägg. Deras blickar skulle mötas över ett rum fullt av människor och tiden skulle liksom stanna till när de såga varandra i ögonen.
Nu stod hon här i en tvåa i Upplands Väsby. Köket luktade matos och till middag serverades det stekt falukorv och snabbmakaroner. Vid det vita köksbordet från Ikea satt hennes sambo, mannen i hennes liv. Han var ganska kort och lite rund. Visst hade han lite skägg, men det berodde mest på att han för det mesta inte orkade raka sig på morgonen. Det där med att duscha orkade han visst inte riktigt heller göra varje morgon. Hon suckade och tittade ned i stekpannan. Samtidigt som hon vände på korvbitarna kunde hon inte låta bli att undra över hur det kom sig att det hade blivit så här. Skulle hennes liv se ut så här? Samma stund som hon tänkte tanken fick hon dåligt samvete, han älskade ju henne och hon älskade honom. Det måste vara något fel på henne, hon levde ju många andra människors drömliv. En fin lägenhet i ett lagom lugnt område och på mindre än 30 minuters pendelavstånd från Stockholm. Hon hade ett fast jobb med en helt okej lön och en sambo som inte bara lagade mat ibland utan som dessutom både diskade och städade. De hade den perfekta framtiden framför sig. Han skulle bli befordrad i jobbet och bli någon slags mellanchef, hon skulle få en bra föräldrapenning när hon stannade hemma med deras två normalbegåvade barn. Hennes sambo skulle fria någon gång mellan det första och det andra barnet och tillsammans skulle de sedan köpa ett radhus där barnen kunde växa upp och de vuxna kunde gå på grillfester hos grannarna. Vem ville inte ha det så? "Vad tänker du på?" frågade han samtidigt som han reste sig för att ta fram mjölkpaketet ur kylskåpet. "Ingenting särskilt" svarade hon pliktskyldigt. "Kan du ta fram bestick också?" Hon försökte att skaka av sig känslan av att springa skrikandes ut ur köket. Varför kunde hon aldrig bara vara lite nöjd med något?
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Jempan
Både prosa och lyrik Arkiv
Oktober 2017
Categories |