Det bor ett litet svart djur i min bröstkorg.
Hennes päls är tovig och blöt. Vem klipper hennes klor? Ibland, sträcker hon på sig, sina armar runt min hals. Så högt, så högt. Hårt, bara andas. Det bor ett litet djur där, där hjärtat borde vara. Hon kurar och gnor. Hon sträcker sina armar, flackar och far. Vem kammar hennes päls? Där bor ett litet, ibland så stort, djur i mitt hjärta.
0 Kommentarer
Aldrig bara här
Aldrig i samma andetag. Du som ler över rum, eller evighet. I tysta sekunder och återhållna hjärtslag. En blick i två sekunder längre än sig bör. Du faller och jag, jag i bitar. Hur kan något vara så allt, och samtidigt inget. Vi dansar. Två steg runt och ett, ett steg bort. I en cirkel. Som en evighet. Som månen ovanför. Och jag ser det vackra i varje gruskorn, i varje glimrande sekund. Och jag, jag älskar att leva. För du lever. Och jag, jag älskar världen. För du är i den. Och jag, jag sover så tryggt i natten. För du sover, du med. Men i mina drömmar är du. Du är i mina drömmar. Min. Och allt. Och inget stoppar oss där. Vakna, dansa, dröm. Lev. Dina hjärtslag
satte rytmen till mitt liv. Dina andetag gav min själ luft att lyfta, att leva. Ditt blod och mitt. Som en kedja, i evighet, från liv till liv. Historien i ett ögonblick, i en kropp, i ett liv. Jag skrev,
skrev och skrev. Som om orden på något sätt kunde binda dig på papper. Det var tiden som kom och gick. Lämnade spår i sanden som vågorna aldrig rörde. Ville fånga dig och det som var. Din själ ryms inte på papper. Eller i bläck. He was having a particularly bad day. The story had stopped, not being able to move forward due to staff difficulties. This irked him. He quite liked the word irk. It had a really onomatopoetic ring to it. Irk, the sound a small insect makes as it gnaws through wood, probably in some priceless antiquity.
Instead he was having coffee and looking at strangers. He tried to learn from others. What drove them? He studied expressions and walks. The little ways in which people moved their hands as they talked. Right now he was watching a tall figure weaving in and out of the throng on the opposite sidewalk. It almost looked like dancing to him. Other people of that stature usually ploughed through the crowds like ships in a storm. This led him to the conclusion that the figure was a woman. A man would never be that careful and considerate of others. She stopped at the cross walk, a full head taller than most of the people surrounding her. She stood very still. The hood of her moss green jacket was pulled up over her head. This made it impossible to see her features. He felt intrigued. She looked solemn and distant in some way, as if she wasn’t really there. Suddenly the lights turned green and she crossed the street with the others. He could see her more clearly now. Mouth like a rosebud and a heart shaped face. She turned her head his way, reading the sign above the window, and he saw her eyes. Blue like the sky on a cold winter morning. Her lips were moving as if she was singing a silent tune all to herself. His heart stopped, just for a short second. He felt as if the earth fell away from him. “Tinúviel!” he thought and knew that everything would be all right. He left the coffee shop feeling happy. He had found his muse, but she would never know. Du ser rakt
igenom, intill själen. Leende med böcker i hjärtat. Kinderna hettar och hjärtat blottat. Vackraste, vackraste ord. Hon visste ju precis hur det skulle vara. Han skulle vara lite längre än henne, bara sådär lagom så att hon kunde luta pannan mot hans hals när de höll om varandra. Han skulle dessutom alltid vara lagom skäggig, inte slätrakad men samtidigt inte något tomteskägg. Deras blickar skulle mötas över ett rum fullt av människor och tiden skulle liksom stanna till när de såga varandra i ögonen.
Nu stod hon här i en tvåa i Upplands Väsby. Köket luktade matos och till middag serverades det stekt falukorv och snabbmakaroner. Vid det vita köksbordet från Ikea satt hennes sambo, mannen i hennes liv. Han var ganska kort och lite rund. Visst hade han lite skägg, men det berodde mest på att han för det mesta inte orkade raka sig på morgonen. Det där med att duscha orkade han visst inte riktigt heller göra varje morgon. Hon suckade och tittade ned i stekpannan. Samtidigt som hon vände på korvbitarna kunde hon inte låta bli att undra över hur det kom sig att det hade blivit så här. Skulle hennes liv se ut så här? Samma stund som hon tänkte tanken fick hon dåligt samvete, han älskade ju henne och hon älskade honom. Det måste vara något fel på henne, hon levde ju många andra människors drömliv. En fin lägenhet i ett lagom lugnt område och på mindre än 30 minuters pendelavstånd från Stockholm. Hon hade ett fast jobb med en helt okej lön och en sambo som inte bara lagade mat ibland utan som dessutom både diskade och städade. De hade den perfekta framtiden framför sig. Han skulle bli befordrad i jobbet och bli någon slags mellanchef, hon skulle få en bra föräldrapenning när hon stannade hemma med deras två normalbegåvade barn. Hennes sambo skulle fria någon gång mellan det första och det andra barnet och tillsammans skulle de sedan köpa ett radhus där barnen kunde växa upp och de vuxna kunde gå på grillfester hos grannarna. Vem ville inte ha det så? "Vad tänker du på?" frågade han samtidigt som han reste sig för att ta fram mjölkpaketet ur kylskåpet. "Ingenting särskilt" svarade hon pliktskyldigt. "Kan du ta fram bestick också?" Hon försökte att skaka av sig känslan av att springa skrikandes ut ur köket. Varför kunde hon aldrig bara vara lite nöjd med något? älskade, du dansar
med armarna mot stjärnorna fingrar som silar ljuset från de som redan har slocknat genom evighet utan slut återspegling i dina ögon inga murar längre mellan oss och evigheten tomma gungor
spår i snön och i luften ingenting här är vakuum här är längtan till det som inte längre finns till något som en gång var en dröm om ett förflutet land förfluten stad förflutna liv förfluten tid i betongen blandas lika delar hjärtan och sten mitt hjärta och mina andetag ett sus som fyller natten till stjärnorna som kallt tittar på |
Jempan
Både prosa och lyrik Arkiv
Oktober 2017
Categories |